Besvikelse

Har haft en sådär halvkass kväll med mycket grubblerier, tankar om livet, framtiden och hela konkarongen. Dagen började ganska bra med mycket jobb och ganska roligt jobb, jag hade en praktikant med mig hela dagen och blev nästan deprimerad då han förmodligen la ner både mer pengar, tid och energi på sitt utseende på en dag än vad jag gjort senast månaderna. Killen var 15 år och ibland kändes det även som han konkurerade ut mig i social kompetens. Jag har alltid varit grym på att handskas med alla sorters männsikor, men denna 15 åringen som såg bra ut, hade charm och var ambitiös, det borde väl vara jättelätt att prata med honom? Men icke! Jag plöjde igenom alla tänkbara samtalsämnen och jag insåg två saker. För det första så är jag sjukt gammal, jag har en praktikant, jag menar jag har jobb och är gammal nu liksom och det andra är att jag har blivit för associal med omvärlden, jag kan mitt jobb och mina närmsta vänner. Verkligenheten rinner ifrån mig!

Om du frågar mig om reklamens utveckling under 2007, varumärkets roll för de moderna företagen, eller internets roll i den nya marknadsföringen kommer jag kunna hålla ett föredrag. Men om du frågar mig vad tomaterna kostar på Ica eller när jag senast var och fikade med någon tjej (?) så har jag ingen koll längre. När jag träffade mitt ex så tappade jag kontakten med de flesta tjejkompisarna och sen när vi gjort slut har jag inte ettablerat några nya heller. Jag träffar nästan inga nya personer och de personerna jag kommer i kontakt med via jobbet är inte i rätt "målgrupp" direkt. Jag har nästan aldrig längtat efter att flytta och börja på en nya kula så mycket som jag gör just nu. Men ändå så håller förnuftet kvar mig här. Jag har en framtid och en "chans" som jag aldrig kommer bli erbjuden igen, som jag känner att jag måste ta. Även att det kräver sjukt hårt arbete under några år och sen några år av arbete när jag fått chansen. Då kommer jag stå för 3 val. Första valet är att jobba på som vanligt, de andra är att skita i allt jag fått från "företaget" och sist men inte minst att bli delägare och förmodligen fast på samma jobb väääldigt länge.

Mycket händer med tiden och mycket kommer ändras, men just nu känns det lite mörkare och imorgon kanske det lyser lite klarare.

Dock så kommer jag nog aldrig ifrån min största klyvning: Jag vill, jag vill, jag vill jobba profetionellt med reklam men "chansen" jag har från jobbet innebär komplikationer i den önskan. Och jag har riktigt usla betyg, sen så blir det ju inte bättre av att jag är värdelös på att rita. Idéer har jag, kreativt tänkande kan jag, språksinne har jag tyvärr inte. Men jag kan trösta mig med att jag har en sinne för både stil och grafik med färg o form.

Märker att hela bloggen blir rörig men jag orkar inte bry mig just nu. Jag är avundssjuk på ditt jobb i ditt land lång borta...